Mitt livs resa!

Jag hade länge sett fram emot att åka ner till Thailand och jobba som volontär. Inte ens när jag satt på planet kändes det verkligt. Efter en lång resa anlände jag till campen där jag skulle bo den första månaden. Jag blev positivt överraskad då allt var väldigt fräscht, där fanns en västerländsk toa och det var en gemytlig stämning. Det kändes som om den första månaden var över innan jag ens hann blinka. Vi hade thai lektioner, lärde oss laga Thailändsk mat, organisationen tog med oss till diverse restauranger och olika tempel, ja, det fanns alltid någonting att göra. Trots det fullspäckade schemat hade vi även tid för oss själva så att vi hann koppla av, och på helgerna åkte vi iväg på små utflykter på egen hand. Någon helg åkte vi in till Bangkok, shoppade och gick på sightseeing, en annan helg åkte vi och sov i en bungalow i en nationalpark och badade i ett vattenfall. Där fanns något för alla smaker att göra på helgerna och det fanns alltid någon som var sugen på att följa med så att man inte behövde åka ensam.

Även organisationen anordnade utflykter för oss. Vid ett tillfälle åkte vi till en stad full med apor. Där besökte vi ett museum som hade kriget mellan Burma och Thailand utskuret i koskinn. Vid ett annat tillfälle fick vi chansen att besöka ett "HIV/AIDS-tempel". Detta var väldigt intressant och känslosamt.

Under den första månaden sover man någon natt i ett tempel. Detta var något som jag inte uppskattade så mycket då jag lätt blir rastlös. För den som är intresserad av att meditera hela dagarna och lära sig om buddhismen så är detta ett perfekt tillfälle! Djungelvandringen var helt underbar! Vi fick se enormt vackra vattenfall och grottor, och vi fick även tillfälle att besöka en skola med barn från de krigsdrabbade områdena i Malaysia.

De sista dagarna var det dags för avkoppling då vi åkte till Koh Samet. Ön är otroligt vacker och där finns massor att göra. Tyvärr befann jag mig i Thailand under regnperioden så jag fick inte chansen att sola och bada, men självklart finns det andra saker att göra för dem som inte är intresserade av att pressa i solen. Vi hyrde fyrhjulingar och körde runt på ön, en häftig upplevelse då vi fick se många delar av ön som man kanske hade missat annars. På kvällarna satt vi oftast och åt västerländsk mat, som vi hade saknat, sedan fanns det tillfälle att antingen gå ut och roa sig på uteställena eller sätta sig längs havet och koppla av.
Efter Koh Samet var det dags att sätta igång med det som var anledningen till att jag åkte till Thailand; volontärarbetet!

De första två veckorna jobbade jag på ett barnhem och bodde då hos en Thailändsk familj. Den första veckan var hemsk! Familjen pratade inte ett ord engelska och jag förstod nästan ingen Thai… De hade ingen riktigt dusch eller toa trots att de har det gott ställt. Men som alltid så blir det vad man gör det till! Familjen försökte verkligen lära mig Thai och jag försökte lära dem engelska. Om det var något viktigt så fanns organisationen nära till hands för att hjälpa oss med våra kommunikationssvårigheter. De två veckorna hos familjen var de bästa under hela resan. Fastän det var jobbigt emellanåt så lärde jag mig så otroligt mycket om Thailand och deras kultur från familjen. Jag fick en väldigt bra kontakt med pappan och vi har pratat i telefon flera gånger sedan jag kom hem. Visst, vi kanske inte förstår allt vad den andra säger, men det är tecken på att man knyter nya viktiga band. Jag hade haft lite problem då jag fick höra att det inte fanns något barnhem som kunde ta emot mig. Efter många om och men, och diskussioner med organisationen ordnade de fram ett barnhem med barn från de fattiga områdena i norra Thailand. Helt ärligt så var det här barnhemmet det värsta jag någonsin sett, till och med värre än HIV/AIDS templet. Det var ca: 350 barn på barnhemmet och fyra vuxna sov där varje natt. I princip pratade ingen engelska där och det var tydligt att det verkligen behövde hjälp! Jag försökte så gott jag kunde och jag kom väldigt bra överrens med deras engelska lärare. Hon pratade minimal engelska så för henne var det ett utmärkt tillfälle att öva sin engelska. En helg bad hon mig att sova hos hennes familj och åka med dem på lite utflykter. Under den helgen fick jag tillfälle att se och lära mig ännu mer om Thailand och lärarens morbror talade bra engelska så jag fick svar på alla mina frågor.

Trots att de på barnhemmet verkligen behövde hjälp så stod jag inte ut mer än två veckor. Det slutade med att jag åkte ner till de andra volontärerna som var på en ö utanför Phuket. Där jobbade jag hos några hemmafruar och gjorde batik och sötsaker i en vecka innan jag och en annan tjej från England fick hjälp från koordinatorn att komma till ett annat barnhem.

Det här barnhemmet var verkligen en kontrast från det första. Standarden var mycket bättre då de hade blivit sponsrade av en kyrka från Singapore och en man från USA ägde barnhemmet. Barnhemmet var även byggt nyligen eftersom barnen där hade förlorat sina föräldrar i Tsunamin. Stämningen var helt annorlunda då barnen här inte var några slavar utan de var en hel familj. Familjen bestod av arton barn och fem vuxna, och man kände att barnen hade en trygghet och kunde kalla det sitt hem. Under de fyra dagarna vi var på barnhemmet så hjälpte vi dem med läxor, lekte lekar, följde med dem till skolan och tog med dem till en lekplats.

Efter två händelserika och lärorika månader var det sedan dags att återvända till Sverige. Med mig i mitt baggage hade jag inte bara en massa kläder och souvenirer, jag hade även en helt ny erfarenhet som redan så här kort efter resan har förändrat mycket i mitt liv. Under de två månaderna i Thailand upplevde jag och såg så mycket som jag aldrig hade trott var möjligt. Jag fick ett större perspektiv på saker och ting, och trots att det var jobbigt emellanåt så ångrar jag ingenting! När man åker på en sådan här resa måste man vara beredd på att allting är annorlunda från det man är van vid här hemma, man måste vara öppen och pröva på saker och villig att lära sig nya saker. Det kan ta emot för stunden, då man ska göra något, men det lönar sig i längden. Jag kan verkligen rekommendera andra att åka iväg på volontärresa och jag tror verkligen att Ni kommer att ha, liksom jag hade; The time of my life!

Mikaela Kamp, 12 v Thailand

Min Sydafrikaresa!

Jag började dagen halv nio med det allra minsta barnen på Yenasis som var mellan 1-6 år gamla.. Frukosten som betod av gröt serverades och man matades dom som behövde hjälp. Efter frukost skulle det bytas på alla små och äldre skulle gå på toaletten. Sedan var det lekdags fram till klockan 11:30. Lekarna var
olika från dag till dag. Ibland ordnade man en målarverkstad, där man antigen fick måla själv eller fylla i figurer och lära sig namnen på de olika formerna. Annars kunde det vara utklädningstajm och man fick se både poliser, mammor, papppor, bebisar och små söta damer i alldeles för stora klackar. Det fanns också en lekplats där vi spendera mycket tid förutom när det regnade. Där fick man använda sin fantasi eftrsom barnen inte hade några utomhusleksaker. Detta var dock inget som helst problem eftersom alla var så iderika och tänkte inte ens på detta, lekarna blevd ärefter mycket gemensma och fysiska istället.

Klockan ett hämtade min chufför mig och körde mig till Haederdal (barnhem).
där barnen var mellan 3 till 17 år gamla. Detta var en större utmaning eftersom det
var äldre barn det handlade om och de är inte lika framåt som små. Barnen
där hade även upplevt en hel del hemskheter i livet vilket nog gjorde dom
mer försiktiga att öppna sig. Mina uppgifter där var att hjälpa till
med skolarbete såsom matte, engelsk historia etc. Men också att bara finnas där
för dem! En dag när jag kom hade jag köpt med mig 100 hårsnoddar och massa
löshår. Detta blev en succé! Som tur fanns det nån som kunde fläta som
fick lära oss andra. Alla blev jättefina och jätteglada. Alla ville
lära sig och alla vill bli flätade. En annan sak som blev succe var att jag
lärde dem dansa. Så fort de såg att jag kunde dansa ville de att jag skulle
lära dem allt. Allt från rullning av höfter till steppsteg. Dagen efter
kom Sean, en av pojkarna som jag lärt stepp, och sa stolt att han vara
den enda som kunde just de stegen på hans skola.

En annan dag tog jag tre av de små pojkarna till affären eftersom det var
deras födelsedag och så köpte jag godis till dem. Annars kunde en dag
bestå av att tvätta stumpor med några av barnen även fast detta inte låter
roligt så njöt jag av varje minut. Deras livfulla och energirika ider och
frågor som de delade med sig var så inspirerande! Jag kan säga med hela
mitt hjärta att eftersom det var så många barn så kunde man inte få bra kontakt
med alla. Men de jag fick kontakt med saknar jag mycket! Mina sista dag fick jag ett brev av en utan mina tjejer som var djupt rörande. Henne kommer jag aldrig
glömma. Men förhoppningsvis från jag chansen att åka på sån här underbar resa
igen och kanske möta dem igen!

Angelica Persson, 8 v Sydafrika

Ghana

Ida Lundin jobbade på en skola och ett barnhem i Ghana. Följ med på hennes resa!

Jag fick ut väldigt mycket av min resa. Jag var både lärare på skolan och extrahjälp för Madam Rose, som var en gammal dam. Tina var toppen på det viset att hon var väldigt öppen och rak.

Först kändes det mest jobbigt att vara lärare för vissa dagar på vägen hem kunde jag känna att jag inte lärt barnen någonting alls. Men det gick lättare och lättare och vissa dagar kände jag helt tvärtom – idag har jag lärt de där barnen något! Idag vet de något som det inte visste igår, osv. Jag påbörjade en insamling hemma och min pappa samlade in pengar tillsammans med mig på sitt arbete och för de pengarna köpte vi nya madrasser till barnhemmet, nya kläder, tvål och tvättmedel, två bokhyllor för att barnen skulle kunna ha sina personliga ägodelar någonstanns, och två helkaklade duschrum. En holländsk tjej kom och bodde med mig i min värdfamilj så hon samlade in pengar hemma hos sig också, och nu när jag for hem så har hon börjat bygga ett ”babyroom” till de minsta barnen att sova i. Och jag ska sponsra en av pojkarna som jag fick bra kontakt med, en 12årig pojke som heter James, så han får gå i High School. Jag har tänkt att kanske jag gjorde för lite, men nu när jag kommit hem och tänkt över allt så känner jag att jag kanske hann med att göra rätt mycket på två korta mern underbara månader. Det kändes jobbigt att lämna barnen och det blev mycket tårar. Men förhoppningsvis kanske jag kan åka tillbaka n ågon gång i framtiden och hälsa på igen.

Min värdfamilj var toppen, de stöttade mig och vi kom varandra riktigt nära. Min värdmamma ar helt underbar och kärleksfull! Jag kände mig lyckligt lottad, min familj var bara jättebra ur alla synvinklar!

Jag önskar att jag kunde övertyga alla mina vänner om att det är en underbar känsla och att man inte behöver vara så ”stark” som alla tror. Det är okej att bryta ihop där nere, det är bara ett tecken på att man är mänsklig. Och att känna sig så behövd som att bara finnas till – det var en total lycka som inte går att beskriva om jag ens levde i 100 år! Den här resan var det bästa val jag gjort i hela mitt liv och jag ångrar inte en sekund att jag åkte!

Ida Lundin, 8v Ghana

Citat från volontärer

"Hela resan var en sann upplevelse och jag är så glad att jag åkte! Det var helt otroligt roligt och spännande" - Cornelia Niklasson, 2 v Ghana

"Jag tror att insatsen gjorde nytta på många sett. även om jag inte kunde umgås med barnen så mycket som jag ville. Det fanns det stunder då jag fick tid att leka, och det var något jag aldrig kommer att glömma. Jag tror barnen uppskattar oss volontärer mer än vad man tror. de enda de har förövrigt i vuxet sällskat är ju lärare mm. oss kunde de verkligen leka med på ett annat vis. Sedan tror jag det gör otroligt mycket mer än vad man anar att få just barnhemmet att se fint och fräscht ut. Man måste tänka på att det är barnens hem, ju trivsammare desto tryggare och bättre".Slutligen är det så attman lär sig mer än vad man tror, kanske mer om sig själv än om andra. - Emelie Empterfors, 2 v Thailand

"To work with aids affected children in Mexico. Emotionally it is really really hard, the children there are not used to get a lot of attention, they are not used to get a lot of love, we gave them everything. And we got so conected to them, cant really describe how it was. The conditions at the center are really poor, but when you are there as a volunteer it really feels that you are making a difference, and that your help is working.
Volunteers coming there need to be mentally strong, and mentally prepared to see bad things. We help the nuns in the daily caring of the children; feeding them, bathing them, changing dipers, giving some medicines etc.. But the most important thing is, and i cant say it enoug times...Love and attention! They are screaming for it! So please, keep on sending more volonteers, with big hearts, to this place. And thank you for giving us the oportunity to work at this a place! Its been a great experience!:)" Mikael Bergius, Caroline Lerjerud, 4 v Mexico