Det finns inte ord nog att beskriva hur underbar den här resan var, men jag ska göra mitt bästa. Jag anlände på Cape Town International efter en 18-timmars flygresa sammanlagt och hade ingen aning om vem som skulle träffa mig, eller vart vem det nu var skulle ta mig. Jag var på andra sidan jorden, för första gången alldeles ensam, med min familjs och mina vänners varningar ekande i huvudet, dödstrött, när jag gick längs gången mot en man med en ”You2Africa”-skylt.
Jag följde främlingen till hans bil. Jag är inte troende, men jag minns att jag faktiskt bad till Gud i önskan om att det skulle sluta väl, att jag inte skulle bli kidnappad och tagen till en plats jag aldrig skulle kunna fly ifrån. Överreagerande, jag vet, men min omgivning har en otrolig förmåga att skrämma slag på en.
Mannen var förstås inte farlig. Hans namn var Kennedy, var hur trevlig som helst och visade sig vara samma man som skulle ta mig till och från mitt projekt varje dag den kommande månaden. På nolltid anlände vi till volontärcentret, African Heart, i Observatory – bara ett par minuter från mitten av Kapstaden. Jag blev visad runt och hälsad på av alla, fick mitt rum, nycklar och resten kan ni nog lista ut själva. Centret var helt fantastiskt! Återigen blev allas fördomar motbevisade.
Nästa morgon efter att mina två rumskompisar kommit, gav vi oss iväg för vår ”orientation” och hamnade på ett litet café där vi träffade en av värdfamiljerna som också driver ett av projekten nära sin gård ungefär en timme utanför stan. Det är ett möte jag aldrig kommer att glömma. Vi fick lyssna på otroligt inspirerande berättelser om folket i landet; hur de tagit sig igenom sitt förflutna. Hon förklarade bland annat att slaveriet för bara något decennium sedan ännu var en stor del av vardagslivet.
Senare under turen gick vi genom en park i centrum där slavklockan som man ringde i varje dag när det var dags att återgå till arbetet, ännu stod kvar som om den varit ny. För 50 år sedan, när våra far- och morföräldrar var i vår ålder, var den klockan fortfarande i bruk. Apartheid upphörde heller inte förrän året efter att jag föddes. 1994. Trots detta, har folket tagit sig förbi det, förlåtit det. De söker inte hämnd, de är inte arga eller bittra – utan raka motsatsen – vilket jag snart skulle upptäcka själv. När vi en dag åkte genom utkanten av ett township såg jag barnen leka ute på gatan som om inte ett problem fanns i världen, och grannar som stod och ropade till varandra mellan husen, skrattandes.
På caféet fick vi höra om en familj som bodde i ett litet skjul i närheten. Pappan i familjen älskar musik så han har inrett det lilla plåtrummet som en inspelningsstudio och var hur glad som helst. De har så mycket kärlek att ge, men blir dagligen hindrade, nedtryckta och tappar mer och mer av det lilla ljus som finns inom dem. Det var fruktansvärt att se, men likväl lyste deras starka ambitioner och livsstyrka igenom, vilket för mig gjort ett otroligt intryck. Befolkningen i SA är de mest öppenhjärtade, vänliga och hjälpsamma människor jag någonsin träffat. De personer jag lärt känna där, är människor jag aldrig, aldrig, kommer att glömma!
Helgen var ledig, så jag och några av de andra volontärerna på centret åkte iväg på en Peninsula Tour och lite sightseeing i Kapstaden, men allt jag kunde tänka på var att börja jobba den kommande måndagen på veterinärkliniken, PDSA (People´s Dispensary for Sick Animals). Tiden flög förbi och utan att ens märka av det, hade tre veckor passerat.
The PDSA har blivit som en familj för mig och jag har sett och lärt mig så ofattbart mycket att jag inte kan förstå det själv. Utan erfarenhet inom veterinäryrket, kunde jag självklart inte ställa diagnoser eller behandla djuren som kom in helt och hållet – men jag gjorde så mycket jag kunde för att assistera veterinärerna, fick jobba på alla avdelningar, vara med under operationer, ge sprutor och till och med kastrera en katt! Eftersom kliniken tar in s.k. trainees och lär upp från grunden så har de erfarenhet av outbildade nykomlingar som jag och kunde ge mig chansen att utvecklas.
Jag var till och med intervjuad i radio för att berätta om mitt arbete på kliniken och de organisationer som hjälpt mig dit. Jag fick också vara med på en av de årliga fundraising- projekten kliniken anordnar – den här gången en ”X-mas in July dinner/dance”. Jag fick hjälpa till att dekorera salen från start, serverade under middagen och fick täcka hela eventet som fotograf! (Ett stort intresse). Några av mina bilder kommer kanske till och med användas i deras broschyrer och artiklar i framtiden!
Jag fick allt och lite till som jag behövde för mitt projektarbete. Jag skriver om djurvården i Sverige och Sydafrika och fick se vilket fantastiskt arbete kliniken utför. De räddar tusentals djur varje månad tack vare minimala donationer de ber om från ägarna. En svår operation kan ”kosta” mindre än 300 kr. Det fruktansvärda var dock att majoriteten av ägarna som kom in, tvingades ringa runt hela släkten och kämpa för att få ihop de 300 kronorna som skulle rädda deras djurs liv. I de fall familjerna var oförmögna att få ihop donationen, fick de hjälp helt kostnadsfritt.Alla dessa djur skulle på en privat klinik avlivats för länge sedan. På PDSA får de en andra chans och därmed får även familjerna och barnen som växt upp med dessa djur, sitt ljus tillbaka. Med så många människor i fattigdom, där varje dag är en kamp för överlevnad, kan djuren vara det enda som får dem att fortsätta kämpa, som inger hopp och styrka att gå vidare. The PDSA räddar inte bara djuren – de räddar barnen och familjerna likväl och jag kan inte ens beskriva hur mycket jag beundrar dem för det!
Jag fick inte bara mitt projektarbete gjort. Jag fick en upplevelse för livet, blev introducerad till en helt ny värld och fick träffa underbara människor som jag ALDRIG kommer glömma – både på the PDSA, på African Heart och i stan. Under helgerna besteg vi berg, åkte till ”the tourist braai” (BBQ) Mzoli´s i ett av townshipsen (säger ni BBQ i Sydafrika kommer folk tycka att ni är underliga – där heter det Braai (afrikaans), liksom ”traffic light” heter ”robot”), till Kirstenbosch Botanical Gardens, Waterfront, på vinprovning, en 2-dagars safari, Camps Bay (Kapstadens Hollywood), och jag spenderade till och med två dagar på ett barnsjukhus! Trots det, fanns det inte tid att ens göra hälften av alla de saker jag ville och jag skulle göra vad som helst för att resa tillbaka på en gång!
Jag gråter aldrig när det kommer till att säga hejdå, men när mitt plan lyfte från Sydafrikansk mark för en månad sedan, grät jag som ett litet barn. Men jag kommer resa tillbaka väldigt snart för att stanna längre. Om jag inte ens flyttar dit när jag tar studenten nästa år! Min månad i SA var den bästa tiden i mitt liv och det har kommit att bli min favoritplats på jorden. Tack för allt, all of you!
Angelica Lindqvist, veterinärvolontär i Sydafrika
Två till tre gånger i månaden har vi informationsmöten någonstans i landet.
