I Uganda bodde han på en camp precis utanför den stora nationalparken Mgahinga där gorillorna håller hus. David bodde i ett eget litet stuga och tillsammans med en annan volontär, Marcus, fick han hjälpa till att lägga taket på en ny liten skolbyggnad i byn.
- Barnen tyckte det var kul att se på och hjälpa till. De var hela tiden omkring oss och hejade på! Och de lärde mig vissa viktiga ord - till exempel att “stämjärn” heter “kiso” på det lokala språket!
Tiden på projektet var David omgiven av så många vänliga människor som alltid verkade glada. Trots att de inte hade varmvatten eller andra bekvämligheter.
Men häftigast var ändå att få komma med på en gorilla-tracking!
- Vi gick i en liten grupp efter en guide flera timmar. Guiden hade spårat upp var gorillorna fanns tidigt samma dag och man fick gå genom ganska jobbig terräng innan man kom fram till dem, berättar David.
Men sedan stod han där - ansikte mot ansikte med den stora hannen Silverback!
Det blev en oförglömlig upplevelse! Och han blev så tagen av situationen att han nästan inte hann med att ta några fotografier...!
- Det är nästan mytiska djur - det kändes nästan overkligt!
Två till tre gånger i månaden har vi informationsmöten någonstans i landet.
