Sophia bytte det hektiskta arbetslivet på banken med sena kvällar och korta deadlines mot några veckor i kungadömet Nepal. Kontrasten är stor och minnet är ett för livet.
Resan till Nepal var hennes första volontärresa och hon vågade inte ställa sina förhoppningar så högt innan hon kom iväg. I efterhand tycker hon att hon fick mycket mer än hon kunde ha hoppats på.
– Jag kände mig uppskattad av alla, så väl barn som lärare och familjen jag bodde hos.
Organisationen på barnhemmet var väldigt bra. Barnen var mycket diciplinerade och alla var glada att vara där och mådde bra, säger Sophia.
Man lade stort fokus på skolan och på utbildning och det var bara på lördagar barnen hade ledigt. Annars var alla kvällar och eftermiddagar till för att göra hemläxor när man kommit från skolan.
Alla barn blev lika behandlade och ingen var utanför. Sophia upplevde att det fanns ett starkt rättvisepatos och att det genomsyrade även hur barnen behandlade varandra.
Som särskilt minne håller hon julhelgen och barnens nyfikenhet över hennes liv och hennes värld. De ville veta mer om och ställa upp på hennes högtid och hjälpte till att fira julafton med ballonger, ljus, godis och dans.
-Jag hade gärna tillbringat mer tid med barnhemsbarnen men det blev bara 5 timmar per dag, säger Sophia.
Hon ordnade därför tillsammans med en person från den lokala organisationen så att hon kunde undervisa på en skola under de timmar barnhemsbarnen själva var i sin skola. Där var hon ett exotisk tillskott och pionjärvolontär.
-Jag hade en fantastisk vistelse! Jag upplevde inte att kulturkrocken var så stor som jag trott. Vi hade ungefär samma värderingar och barnen blev rättvist behandlade.
Två till tre gånger i månaden har vi informationsmöten någonstans i landet.
