kom hem till sverige för en vecka sedan. att säga farväl till min älskade skolklass, till alla underbara elever på skolan, till min värdfamilj och till alla nya vänner... det var fruktansvärt svårt. jag och johanna (min volontärkompanjon och högra hand) grät floder och det var extra smärtsamt att säga hejdå till barnen förstås.


jag saknar dem. jag tänker på dem hela tiden. jag har ringt madam D och har fått prata med barnen i klassen flera gånger, det är helt fantastiskt. de finns liksom där, bara ett telefonsamtal bort.

.. och jag kommer tillbaka nästa år. utan tvekan, nedräkningen har redan börjat. jag vill inte resa någon annanstans, jag vill inte lägga mina pengar på prylar & annat trams (typ lila påsar från systembolaget). jag vill tillbaka till min by, till min familj, till mina barn, till min skolklass. oh vad jag längtar efter dem alla.

jag längtar efter livsenergin, glädjen, vänskapen, allt det enkla.
de lugna, avslappnade människorna om kvällarna. de hetsiga, ivriga taxichaufförerna om dagarna. jag längtar efter getterna och tupparna, efter alla småbarn som skriker "ooobruni obruni hooow are YOU?" varje varje varje dag. jag längtar efter mitt ghana. snart är jag tillbaka.