Volontärbloggar

Jag landade i sondags kvall, och har nu alltsa varit har i fyra dagar. Jag hade inte alls raknat med hojdskillnaden, Qutio ligger pa 2800 meters hojd, sa jag har varit trott som bara den de forsta dagarna.

Jag bor hos en familj med tva barn, en pojke pa 12 ar och en dotter pa 19. Forst trodde jag att jag skulle bo sjalv har, men till min gladje upptackte jag att aven en amerikansk kille fran Oklahoma samt tva hollandska tjejer aven bor har! Det ar jattekul nar vi ater tillsammans, tank att fyra sprak, personer fran helt olika delar av varlden bor och ater tillsammans.

Har nu avslutat min vistelse 2 veckor i Sing Buri. Kom hem till ett kylslaget Sverige och med mig har jag fina minnen och upplevelser.Allt har fungerat bra den enda överraskningen var att vi bodde i 4-bäddsrum istället för 2-bädds som det stod i presentationen men det var inga problem! Alla positiva med en sund inställning!!Rekommenderar alla som funderar på att prova på, gör det! Det är sällan man ångrar det man gjort!!/ Britt Inger

Jag bokade min resa till Ecuador för över en månad sedan, och nu är det äntligen snart dags att åka! Imorgonbitti, eller snarare inatt, bär det av mot flygplatsen för att ta mig till Quito, som är huvudstaden.

Jag har velat åka som volontär i över ett år nu, så det ska bli oerhört spännande att äntligen få åka. Det finns så många organisationer, man kan åka över i princip hela världen och fakiskt göra vad som helst. Allt från att jobba med människor, djur, sport, bygga, miljö... Så därför är det inte konstigt att det är så svårt att bestämma sig.

Nu är det dags för sista förberedelserna innan det bär iväg i morgon, söndag. På måndag morgon ska jag vara framme i Sing Buri för två veckors vistelse där. Ska bli spännande!!

kom hem till sverige för en vecka sedan. att säga farväl till min älskade skolklass, till alla underbara elever på skolan, till min värdfamilj och till alla nya vänner... det var fruktansvärt svårt. jag och johanna (min volontärkompanjon och högra hand) grät floder och det var extra smärtsamt att säga hejdå till barnen förstås.


jag saknar dem. jag tänker på dem hela tiden. jag har ringt madam D och har fått prata med barnen i klassen flera gånger, det är helt fantastiskt. de finns liksom där, bara ett telefonsamtal bort.

Har har jag suttit och inte skrivit pa min blogg i ca 6 veckor - illa, illa! Det har hant lite grejer vill jag lova som nagon kanske har noterat sa star det hemresa 10/12-11 pa min bloggbeskrivning , de vart lite andrat nu. Ny preliminar hemresa 5/2-12.

Jag lovar med allt att jag ska forklara detta spektakel nar jag har mer tid sa aven beratta om RWANDA och Kigali (varldens mest underbara stad), Dar Es Salaam, Lushoto och adoptionen av Amani och nar min finaste bebis Marki fyllde 2 ar.

Jambo!:) Igår kl tolv på natten kom jag hem igen. resan från Tanzania gick jättebra, inga direkta förseningar eller krångel. Känns gott att vara hemma igen men på samma gång lite vemodigt..Jag saknar människorna jag lärt känna i Matanana o Zanzibar men vi får hålla kontakten via facebook och ibland på telefon. Något som jag oxå saknar är tiden runt elden i Matanana på kvällarna, där vi alla i storfamiljen, volontärerna satt och åt kvällsmat och pratade om ditten och datten.. Jag saknar bönen och sången innan vi skulle börja äta kvällsmaten..:) Detta är verkligen ett minne och erfarenheter och härliga människor som jag kommer att bära med mig för alltid. Naku penda everyone!(jag älskar er allihopa)

Efter tiden i Matanana åkte jag, Frida, Lina, Anna och jessika till Zanzibar och jag stannade från 26/11-7/12. Den 30/11 kom Alex min älskling och våra kompisar Martin och kicki. På Zanzibar var det enbart semester, vi besökte slavemarket i Stonetown. Där finns ett ställe där de förvarade slavarna tills de skulle säljas på marknaden, det var fruktansvärt att se ca 75 personer tryckte man in i ett litet rum med lågt tak och sina behov fick man göra på golvet. Jag kan tänka mig den stanken och det fruktansvärda att ligga ihoptryckta så att man nästan kvävdes vilket oxå många gjorde eller dog av svält. På platsen har en kvinna gjort ett monument av hur slavarna stod fastkedjade i väntan på att bli sålda. Monumentet var människor i sten som hade kedjor runt sig som sägs vara kedjor från den tiden och de uttryck hon hade fått till i dessa människors ansikten var talande..sorgsna, rädda, matta och känslan av maktlöshet...Sedan på platsen fanns en jättefin kyrka som gjorts till minne av befriandet av slavarna.

Ja, så börjar det närma sig slutet på min vistelse här i Costa Rica.

Veckorna har sprungit iväg och det har varit roligt hela tiden. Det är väl först nu när hemresan närmar sig som hemlängtan sätter åt ganska mycket.

ONSDAG 1 DECEMBER 2011

Jassa, nu ar det sista dagen, klockan 23.00 ikvall sa far jag ivag till Amsterdam och sedan vidare hela vagen till Stockholm.

For exakt 2 veckor sedan sa avslutades mitt projekt. Sedan pa Fredagen akte jag till Cape Coast och bodde pa ett hotel som hette Hans cottage. Det var ett hotel som var byggt pa ett litet trask dar det bodde runt 40 krokodiler. Jag stannade dar under hela helgen med tva svenska tjejer som jag hade traffat har.

Det var ett ganska nerganget hotel men ganska ballt, hann med att klappa en krokodil. Mycket mygg var det ocksa, pga trasket.

Danny: So don’t tellme...you’re here to make a
difference? Huh?

Maddy: And your hearto make a buck?

Daddy: I’m hear for a lack of a better idea.

Maddy: That’s a shame.

Danny: Not really. Peace corps types only stay
around long enough to relize they’re not
helping anyone. government: only want
to stay in power until they’ve stolen
enoughto go into excile somewhere else
and rebels, well they’re not sure they
want to take over, otherwise they’ll
have to govern this mess. But, t.i.a., Righ t
m’ed?

M’ed: T.i.a.

Maddy: What’s t.i.a.?

Danny: “this is africa”, huh?

Maddy: Right.

- Konversation mellan Danny Archer(Leonardo di Caprio) och Maddy Bowen (Jennifer Connoly), Blood Diamond,(2006)

Lordag 19 NOVEMBER 2011

12 NOVEMBER 2011

Nick

ONSDAG 2 NOVEMBER 2011

onsdag 2 november 2011 Akroso, Ghana

ONSDAG 19 OKTOBER 2011

Nu har jag snart varit har i 3 veckor men jag kan inte annu forsta att jag faktiskt ar i Afrika.

Nagot som borja ske dock ar att man inte blir forvanad av saker och ting. Folk som brakar oppet,framlingar som sager hej, folk som helt plotsligt bildar en grupp och borja sjunga, ja allt mojligt.

ONSDAG 12 OKTOBER 2011

Efter introduktionsveckan i Accra dar jag fick traffa massa volontarer plus att jag fick lara mig massa om Ghana sa reste jag ivag till mitt projekt.

Staden jag bor i heter Senya Beraku, en liten by vid kusten som har 50 skolor och 50 kyrkor fick jag veta idag, massa olika frikyrkor och en klass per skola.

Folk roppar och hejar pa en vart man en gar, det ar valdigt svart att vara anonym, dom tycker att man ar jattespannande .

Allt finns pa min resedagbok ocksa men den ar lite trixig att komma in pa sa nu skrev jag in allt har ocksa.