Volontärbloggar

Sista dagen idag. Jag åker hem imorgon. Det inte förutan att det känns lite vemodigt men ändå skönt. Man liksom ställer in sig på den tid man har bestämt man ska vara borta och en liten tid innan så börjar hemlängtan ge sig tillkänna. Jag längtar efter min man, mina barn, mina vänner, mitt hus (min säng!!), mitt jobb och mina kollegor... Nu när jag straxt ska lämna Kathmandu så tar jag ju med mig mycket mer än värmeljus, pashminor, buddhafigurer och minnesvärda upplevelser. Jag har fått en del nya vänner och kontakter, insikter och kunskap om ett nytt land, kultur och mig själv. Och jag lämnar efter mig en del och bland annat min överlevnadsutrustning; Mitt munskydd - föroreningarna och stanken kan ibland vara överrumplande och jag har suttit i trafiken c:a två timmar om dagen. Jag viker mitt munskydd i fyra lager och håller över näsa och mun. Det hjälper!  Mitt solskydd - solen är bedräglig...hög solskyddsfaktor har jag haft glädje av och om det finns något som heter golfbränna så finns det även något som heter volontärbränna... det ser ut som om t-shirten och shortsen och flipflopparna fortfarande sitter kvar på kroppen när man klätt av sig. Ett annat bra skydd har varit mitt paraply med silvrig insida. Mycket praktiskt mot solen och mot regnet. Och det har regnat... Ja hjälp vad det har regnat. Monsun heter det. Översvämmade och leriga vägar överallt och det är anledningen till att jag inte använt annat än just flipfloppar tre veckor i streck. De tål regn och kan lätt sköljas av. Vad jag sköljer av brukar jag inte vilja fundera särskilt länge över med tanke på hur soporna flyter i vattnet som sköljer över fötterna och man inte lyckas få dem att landa rätt mellan pölarna. Tålamod. Jag trodde att det var ett karaktärsdrag jag inte hade, men jag har chillat en hel del när mina kollegor sagt; 'Monica, try to work comfortably, little by little. Like this is ok. Nyfikenhet - jag har valt att säga ja istället för nej och varit med om en hel del spännande. Självklart har jag ju gjort saker som man avråder ifrån, som att åka motorcykel utan hjälm i hisnande fart genom den galna trafiken i Katmandu. Kanske inte låter så farligt, men det kändes så där faktiskt när man åkte på fel sida vägen, tutande bilar och motocyklar, människor och hål i marken överallt ett evigt kryssande bland kor och hundar och vad det nu må vara. Ja, jag vet inte...Jag tänkte att de små, små barnen i två-treårsåldern som sitter framför eller bakom sina pappor och ibland mammor klarar det ju - vuxen, modig kvinna som jag själv borde väl inte tveka... men jag vågar ju inte hålla om denna okända karl allt för stadigt (vad ska han tro?) och så känner jag att det ringer i hans framficka och han prånglar fram mobilen och börjar med en för mig obegriplig svada och kör i hög hastighet och jag utan hjälm ser plötsligt Trafiksäkerhetsverkets kampanj om 0-visionen i mitt inre och jag har plötsligt ett mantra som lyder: 'jag är inte rädd- jag kan flyga....' Frågan är om det hade hjälpt med hjälm. Tre gånger har jag gjort detta - so far - och varje gång tänker jag vad tänkte jag?! Min moraliska kompass har gett mig lite tidsnöd också. Jag säger: '-No, no - for this price I will not buy. I must think. Maybe tomorrow...I Will come back' så säger jag. Eller: '- I must eat now. I cannot do business on an empty stomach.' (någon på IKEA som hänger med?) men så känner jag ändå att jag måste komma tillbaks. Inte till alla, men till de jag sagt det till och verkligen menat det. Och sista dagen har jag naturligtvis haft att göra...vad vill jag göra?...vad vill jag se?...så idag bar det av till hindutemplet Pashupathi som är bevarat under FN:s världsarvsprogram. Det är ett tempel som är för hinduerna det Mecka är för muslimerna. Jag har idag fått se fler lik än jag har sett i hela mitt liv. De tvättades, renades, välsignades och kremerades offentligt. De från de högre kasten och välbärgade närmare det heliga templet och de lägre kasten och med mindre medel längre ner längs den heliga floden Bagmati. Det finns plattformar på vilka de döda läggs efter reningscermonin och sen tänder den äldste mannen i familjen på likbålet i munnen på den döde och sen eldar de på tills dess att det bara är aska kvar som sopas ner i floden... I hinduismen tror man på reinkarnation så askan är utan betydelse för dem. I måndags på projektet; utan att lägga egna värderingar i det hela så blev jag hjälte bland mina nepalesiska kollegor när jag visade bild på mig och Maoistledaren som de säger blir nästa premiärminister i Nepal. De flesta har mycket lite i det här landet men mobiltelefon och Facebook har i princip alla jag har träffat, så förslaget var att jag skulle lägga upp bilden på mig och ledaren på fb och så skulle jag och mina kollegor bli vänner så att de kunde visa att de kände någon som träffat landets nästa ledare. Lite rart tycker jag! Jag har tagit avsked från mina kollegor på projektet och de som arbetar här på Tings Tea Lounge & Hotell - min underbara oas och de gäster som jag har umgåtts med. Imorgon blir jag hämtad tidigt, tidigt och redan samma dag är jag tillbaks hos mina nära och kära. Jag kommer tillbaks som en rikare människa, rik på erfarenhet, rik på intryck (hur många gånger kan man säga det innan det blir kriminellt?) och till helgen aklimatiserar jag mig och bonar in mig igen hemma och på jobbet på måndag känns väl allt lite hullerombuller men sen rullar det väl på igen...det kommer inte att synas på mig att jag har förändrats (förutom på min galet snygga solbränna) men jag vet att jag har förändrats för jag har gjort saker som gör mig glad!

I helgen gick jag tillbaks till en liten butik där jag kikade på lite nepalesiska buddhafigurer och hinduiska gudar - Shiva och Ganesh. Jag frågade hur mycket han ville ha betalt och kände att det var lite för mycket pengar. Vi spelade Tiger Goat game som är ett slags nepalesiskt schack och stratego och jag visade mig faktiskt vara riktigt vass på detta! För varje gång jag vann så slog han bort lite på priset på de saker jag ville ha med mig. Så drack vi te också. I Nepal bjuder gästvänligheten på te. Det var sent och jag var dagens andra kund så han var mycket glad för mitt inköp och jag liksaså. Jag besökte en liten oas mitt i Kathmandu för andra gången också - Garden of Dreams - och mottogs som om jag varit stamgäst i åratal! Det var framåt kvällskanten och han som serverade mig tände värmeljus som han berättade att han tillverkade och undrade om jag ville köpa av honom och jag fick hans visitkort. I helgen har jag även träffat en fd infrastrukturminister som är expert inom vattenresurser, fd Generalen - eller en gång general alltid general... och jag har träffat maoistledaren som de säger mest troligtvis blir nästa premiärminister. Vår pratstund över te och frukt skrapade lätt på ytan kring ämnen som vilken skillnad kommer man att märka på Nepal 10 år från nu, utmaningen i att enas om konstitutionen (nuvarande premiärministern avgick formellt idag...) och lite kring implementering av maoistiska/marxistiska värden i ljuset av de länder som delar värderingarna med hans maoistiska parti. Det handlar om den asiatiska regionens politik, villkorat bistånd, regeringsduglighet och en hel del till... På väg tillbaks till mitt hotell trycker jag ihop handflatorna och hälsar 'Namaste' till butiksägare längst med vägen då de nu känner igen mig - i synnerhet där jag har handlat lite. För att veta vad jag bidrar med i det lilla så har jag velat förstå lite mer kring den större bilden och jag har fått fantastiska möjligheter att få lite perspektiv med hjälp av ett fåtal personer på väldigt olika platser och positioner i sina nepalesiska liv. Oavsett vem jag har träffat så har mötena varit givande, lärorika, intressanta och något surrealistiska och jag kommer alltid att minnas dem och kanske kommer de att minnas mig? Ett citat som jag nyligen hörde var detta : 'One day, you'll be just a memory for some people. Do your best to be a good one.' ... Jag ska därför tillbaka till Garden of Dreams för att köpa värmeljus! 

Igår var en mycket bra dag. Vi gjorde mycket på projektet som faktiskt syntes! Vi la färdigt en gång med tegelstenar och det var hårt jobb. Inte för att det var särledes svårt, men för att det inte fanns tegelstenar. Men allting går och den tegelmur som omgärdar Charity School har nu ett lager mindre tegelstenar. Vi fick bryta loss dessa och sedan hacka bort murbruket för att de skulle kunna återanvändas - därefter kunde vi skyffla jord, jämna marken och lägga sten i ett vackert fiskbensmönster. Vi lyckades även fylla så pass mycket jord som landmassa så att jordhögarna är i princip borta. Good work! Nu inväntar vi mer jord. Jag hade lite funderingar kring projektet och vad det är vi faktiskt bidrar till... Efter ett långt samtal med IDF chairman (och en hel del te) så stod det klart att han är en eldsjäl som lägger all sin tid, energi och en hel del pengar inte bara på den skola som vi hjälper till att bygga men också de övriga tre skolor som redan byggts med hjälp från 500 andra volontärer. Det är de sociala strukturerna, och därmed vilka inkomster man har, som avgör vilka möjligheter man har i Nepal. Utbildning är som tidigare nämnt centralt och genom vårt bidrag; må det vara muskelkraft, pengar, böcker, uniformer, kunskap så hjälper vi de som inte annars har råd med utbildning att få en, om inte annat, lite större chans till att klara sig bättre. Perspektiv fick jag även när jag fick möjlighet att träffa en fd. General i den Nepalesiska armén - andre man till Överbefälhavaren, som berättade om Nepals historia och förklarade ytterligare vilka politiska strukturer som styrt och ännu styr landet och hur de påverkas av att gränsa mot de två världsmakter som ju är deras grannar; Kina och Indien. Samtalet var mycket intressant och middagen utsökt! Riktigt hemmalagad nepalesisk mat som vi åt med höger handens fingrar, som seden bjuder. Igår var en bra dag som började bra och slutade bättre. Idag däremot så sjönk hjärtat när jag insåg att i tumultet i tuktuken idag så försvann min kameraväska med min digitala systemkamera, mitt nya superobjektiv och samtliga tillbehör. Kanske bättre att allt försvinner om nu någon annan ska glädje av den och inte jag... Alla bilder som jag tänkte jag skulle lagt upp på bloggen och spara som minnen är nu borta. Men så sa Josefine, som är en volontär som undervisar på en av skolorna: - ... but you have also stored it in your mind and that can never be stolen from you. Så rätt - så sant... Erfarenheten med den nepalesiska polisen idag kan vi utesluta, inte för att det var så illa, men för att det var så tråkigt, komplicerat och byråkratiskt. Jag har träffat alla tokglada barn på skolorna idag. I mun på varandra har de ropat: -What is your name, miss? Where are you from, miss? Vi har tagit miljoner bilder (med mobilen...) och visat dem och de blir så glada av att se sig själva på bild. På eftermiddagen har jag fått nya vänner genom Generalen. Helt otroliga människor som bland annat har och driver ett mycket framgångsrikt möbelföretag (med IKEA som förebild), arbetar med ekologisk mat, läkande teer, äger japanska restauranger, designar, bygger och låter resa de nepalesiiska paviljongerna på världsutställningarna. Den senaste i Shanghai. Allt är handsnidat i trä av 500 familjer och byggt enligt legoprincipen. Nu bygger de ett tempel åt Richard Gere i LA som är en hybrid mellan ett buddistiskt och ett hinduiskt tempel... whatever works for him! Nya insikter och nya vänner har jag iallafall fått. Idag var en naramro dag som blev ramro.

Jag är så nöjd! Jag är så nöjd efter min första vecka med intryck, insikter och möten som jag har haft. Området kring Kathmandu är tillräckligt stort för att ha mycket att upptäcka och tillräckligt litet för att kunna upptäcka ställen till fots. Efter en vecka så har jag vaggats in i en viss rytm som är rogivande allt det livfulla till trots. Projektet som jag jobbar på, Ideal Friendship Nepal - IDF - driver ett par olika projekt och för tillfället är vi sex stycken som volontärarbetar. Fyra tyskar undervisar på skolor runt om i Kathmandudalen. Barnen i skolorna är i åldrarna sju till elva och de, liksom volontärarbetarna, delar med sig av sin värld, sin kultur och sina bakgrunder. Daniel och jag bidrar med muskelkraft för att färdigställa IDF Charity School och för de som håller hus kring Charity School så delar vi med oss av var vi kommer ifrån och de tycker att vi är lika spännande som vi tycker att de är! Daniel som bor på projektområdet i Lokanthali Bakthapur har efter sin tid här lärt känna de nepalesiska familjer som är på projektet riktigt väl. Han äter middag hos dem och har varit ute och shoppat med en av sönerna, Adersa. Daniel berättade att de hade varit inne i en butik där sonen hade fått välja kläder - t-shirtar, jackor, byxor som Daniel hade bjudit på. Det var första gången som Adersa fått handla i butik och var själaglad. För Daniel hade det inte varit mycket pengar det handlade om men för sonen var det en stor gåva och upplevelse. Efter en dags shopping tyckte Daniel att det var läge att ta taxi tillbaks till Lokanthali men Adersa insisterade på att åka buss. Han var så stolt och ville sitta på bussen och visa upp sina fulla kassar med kläder! En annan dag tappade Bablu sin telefon och Daniel ordnade så att han fick en mobil som fungereade igen. Då sa Bablu att varje gång han tar upp telefonen kommer han att tänka på Daniel... Jag bor som sagt i Lazimpat och träffar en färgpalett av människor från alla världens hörn. På hotellet där jag bor, som bara har 10 rum, finns det en genomströmning av folk som är så olika men ändå så lika. Vi som bor eller passerar Tings Tea Lounge Hotel är indiska doktorander, amerikaner som arbetar för ngos (non-governmental oranizations), australienska journalister och antropologer, peruanska volontärer, tyska designers, danska musiker, japanska smyckesdesigners, kinesiska studenter och nepaleser som arbetar med allt inom allt, engelska diplomater och så jag än så länge. Alla är nyfikna på varandra och undrar vad vi gör här, hur länge vi har varit här, hur länge vi tänkte stanna och vad har vi för planer imorgon eller på kvällen. Vi undrar om vi har hunnit upptäcka vissa platser ännu eller vill vi hänga på och prova än det ena än det andra, må det vara trekking i Himalaya, cykla i den galna trafiken i K-du, yoga, eller se staddelarna Thamel eller Patan, shoppa, äta middag.... Häromdagen så passerade en italiensk kock som lagade mat till alla på hotellet som ville ha och maten var naturligtvis ljuvlig. Och här satt vi alla som kommit hit med alla våra välmenande syften, alla våra bakgrunder, alla våra religioner och politiska åsikter och förenades i maten och våra samtal. Samtalen var intelligenta och djuplodande om just konst, musik, religion, politik och kärlek. De som arbetar på hotellet har blivit som en del av min tillfälliga familj tillsammans med de övriga gästerna. Med de som arbetar här pratar vi om livet i Nepal, deras jobb, drömmar och utbildning som tycks vara nycklen till allt här. Alla dessa möten och människor som jag träffar visar på att vi är mer lika än olika. Vi har alla olika förutsättningar men delar alla samma drömmar och idéer. Att få vara en del av detta - att låta alla dessa människor göra ett oförglömligt intryck på mig och jag på dem tycker jag är fantastiskt. Min lilla stora värld!

17 års undervisning varav 5 på högskola räcker inte. Jag är analfabet i Nepal. Jag kan inte läsa vad det står, jag kan inte skriva med de tecken som reprensenterar språkets ljudbild. Jag kan inte säga många ord än. Men ändå pratar jag med väldigt många människor med det enda universella språk som finns - kroppsspråket! För visst är det väl fantastiskt att trots att de inte förstår mitt språk och jag inte förstår deras så kommunicerar vi för fullt. Om morgonen så hoppar jag på, eller rättare sagt trycker in mig själv i tuktuken och hoppas att jag får en sittplats alternativt att jag inte ramlar av där jag halvstår halvsitter i fordonet.. I den här lilla lilla tuktuken med åtta sittplatser så får vi plats iallafall 16 personer varav en är chauffören. Jag sträcker fram de pengar som det verkar som att jag ska betala - hittills 10 Rs. (1 sek) verkar vara going rate och jag åker med tills jag har en känsla av att vi är i närheten där jag ska kliva av. Jag knackar i plåttaket och de stannar och jag hoppar av. Det pekar, nickar, viftar och jag gungar fram och tillbaks med huvudet i ett slags ja-nej-kanske och det verkar fungera som svar på det mesta. Jag går in i affärer eller gör business på gatan. Vilket pris de än anger, på papper eller prislapp så föreslår jag halva priset och vi kommer överens om något lite till än mitt ursprungsförslag. Inte ett ord har jag förstått av det de har sagt och inte jag har inte sagt mycket mer - men ändå är vi överens. Jag anpassar mig så gott jag kan efter normerna som gäller och så även i projektet. Idag har jag insett att de tycker att dräneringen ska göras efter vi har täckt c:a 1 hk med jord som verkar flyta ut mer och mer efter var dag av hårt arbete. Monsunen gör en del av jobbet åt oss, då ddet liksom får allt att flyta ut. Mycket bra. Sen ska de lägga grus, fixa dränering och lägga mer jord för att vidare bygga grund för ytterligare ett barnhem som ska finnas på området. Det är helt ok, för det är så man gör här och det finns inga rätt och fel. Bara olika sätt att göra saker. Skotta grus för dränering är det andra volontärer efter mig och min förtrogna, Daniel, som får göra. En nog så god anledning till att komma hit och hjälpa till! Det känns som ett jobb som aldrig tar slut. Jordhögarna kan liknas vid Mt. Everest - lämplig liknelse - men Daniel och jag, som är de två som jobbar med detta, bestämmer i dagens början hur många skottkärror med jord vi ska dra, vem som ska skyffla jord och stampa jorden och sen får det vara ett dagsverk. Solen står på och pauserna är många - byggarpauser kallar vi dem. Inget ont i detta för det finns en stor tillfredsställelse i att vi gjort det vi bestämt oss för att uträtta och även göra det. '-You did good work today.' säger de när vi är klara. Ett gott betyg. Och på ett språk vi faktiskt förstår. Inte deras första språk och inte heller vårt. Det uppskattar vi. Under lunchen idag så satt Laxmi, kvinnan som arbetar i köket, och gjorde vekar som ska användas till de små skålar med stearin som tänds vid olika tempel. Hon har en tufs med ull i handen som hon drar och spinner skickligt kring sina fingrar och 30 sekunder senare är det en veke med fosfor längst ut. Med lite teckenspråk och huvudnickningar så fick jag en tufs att spinna med. Ja - färdighet kräver övning och mina vekar blev tjocka, fula och kan nog inte säljas för pengar... Men det som inte kan köpas för pengar är hur man bemöter och känner inför möten med andra kulturer, andra språk, andra människor. Underbara kroppsspråk! Charity School

Nepal. Kathmandu. Då var jag här då! Det känns som om jag har varit här mycket längre än de fyra dagar som har gått sedan jag anlände. Intrycken är många. Inflygningen till TIA- Nepals enda flygplats var makalöst vacker. Inte ens molnen kunde ta bort det faktum att Mt. Everest är en otroligt mäktig syn. Dels kanske för att det faktiskt är otroligt imponerande vackert med sina snöbeklädda toppar, där den högsta är 8848 m, och dels för att jag kände sån glädje över att jag faktiskt fått uppleva det. Kathmandu är ett sinnenas stad med sitt folkmyller, färger och dofter. Trafiken är tät och otroligt förorenad. Allt som har en motor och minst två fötter finns på gatorna. Bilar och lastbilar, tuktuk, mopeder, cyklar och motorcyklar, människor, kor och hundar, katter, kycklingar och ett fordon som mest liknar en stor jordfräs. Det är färgglada skyltar och färgglada kläder och glad musik som spelas högt, högt i bussarna. Bussarna stannar var helst människor vill kliva av eller kliva på. Hjälparna hänger utanför och fullkomligt vrålar ut destinationerna och fyller på så det blir knökfullt - underbart och lönsamt! Tur är väl det för mig som tar tuktuk och bussen varje dag ut till projektet. Skriftspråket är vackert sirligt och tecknen liksom hänger stadigt på ett streck, siffrorna är liksom bokstäverna egna och jag memorerar vad jag ska fråga efter och vad jag ska lyssna efter. Ratnapark - pancha. Lokanthali - dis. Det är mina destinationer och vad jag tänkte betala. 15 rupees och 20 rupees kostar resan. 1.50 och 2 kr, varken mer eller mindre. Det går inte att pruta och det går inte att lämna dricks. Inte på bussarna - men överallt annars. Jag har valt att bo i Lazimpat en stadsdel i Kathmandu som ligger 40 min ifrån Charity School Project där jag hjälper till. Där ska vi fylla landmassa och ställa i ordning till dess att det öppnar i januari 2012. Det är mitt i året, då man i Nepal följer månen i sin tideräkning. Arbetsveckan börjar på söndagen. Lördag är vilodag. Varje månad börjar den 16:e i varje månad. Nyåret börjar den 16 april. Vi befinner oss just nu på den 4:e arbetsdagen, i årets 4:e månad. Just nu är det den 3 augusti 2068. Det är bokstavligen tillbaka till framtiden. Och det är bara nepaleser och de av oss som reser hit som vet hur världen ser ut om 57 år...