Reseberättelse från Tanzania

Marias äventyr i Moshi, Tanzania!

IMG_5550

Det var för 7 år sedan jag bestämde mig för att åka som volontär till ett U-land för att hjälpa behövande barn. Jag kommer ihåg hur jag hörde den hysteriskt skrikande rösten som jag alldeles nyss hållit så hårt i min famn. Skriket var outhärdligt och hjärtskärande och tårar föll ner längst mina kinder. Det var i oktober månad och jag tillsammans med min familj var på vår första resa i Colombia, där jag och min storebror kommer ifrån. Vi hade varit och besökt vårt barnhem där vi bodde en kort tid innan vi blev adopterade. Vi talade med personalen och hälsade på de barn som bodde på barnhemmet. Det var ett mycket känslosamt möte och jag minns hur tacksam jag var för att de tagit hand om mig.

Detta möte gjorde att jag kände att jag ville visa min tacksamhet genom att ge tillbaka den omsorg och kärlek som jag själv fått när jag var liten och föräldralös. Jag var två månader när jag blev hämtad av mina föräldrar och kommer inte ihåg min tid i Colombia alls men det spelade ingen roll för från och med den stunden vi vinkade av personalen och barnen på barnhemmet så visste jag vad jag ville göra härnäst.

 

Min barndoms väns syster hade några år tidigare rest som volontär till Ghana och det var så jag kom i kontakt med volontärresor. Jag deltog i organisationens inspirationsmöte i början av året och det dröjde inte länge innan min bokningsavgift var inbetald och resan blev planerad till den 16:e augusti.

Sommaren kom och resan började bli alltmer påtaglig, när det var drygt en månad kvar till avgång fick jag reda på att jag skulle åka ensam som volontär och vara där helt själv under min tid, och då tog resfebern vid. Jag bestämde ett fysiskt möte med volontärresor på deras huvudkontor ställde så många frågor jag bara kunde då jag ville känna mig trygg som ensamkommande volontär. Efter mötet kändes det mesta klart och tydligt och jag kände att ”nu är jag redo!” och ”nu vill jag bara iväg ifrån min vardag här hemma”.

 

Klockan tretton lokal tid så landade Ethiopian Airlines på Kilimanjaro Airport.

Man kunde se Kilimanjaro strax innan landning och berget såg nästan overkligt ut där de stack upp bland molnen. Efter en något skakig genomgång av visum i kontrollen på flygplatsen, möts jag av Mr. Ally som är lokalorganisationens chaufför och vi åker mot Soweto, Moshi.

Under min vistelse i Soweto bodde jag i ett så kallat volontärcenter, hos volontärresors lokala samarbetspartner. Det var ett stort hus med sex rum och kök, samt dusch och toalett. Huset var mycket välskött och permanent boende i huset var två vuxna, Collins, ansvarig och han fru Pamela volontärkoordinator samt fyra barn varpå tre pojkar bodde i ett annat hus på bakgården, ”The boys house”. Det var en mycket varm och hjärtlig miljö i huset vilket gjorde det lätt att känna sig som hemma där.

Första dagen efter min ankomst fick jag en introduktion av Pamela och då visade hon mig runt i området Soweto där vi bodde och centrala Moshi, som låg ca 5-10 minuter därifrån. Efter introduktionen gick vi igenom de olika projekten som fanns i området. Det fanns tre projekt att välja bland, att arbeta på sjukhuset, barnhemmet eller i skolan. Pamela, som är tipsade om att skolan nog skulle passa mig bäst och så fick det bli.

Valley View School heter skolan jag arbetade på och var en nursery, primary and secondary school och undervisningen hölls på engelska. En skoldag på Valley View bestod av fem lektioner varav tre hölls på förmiddagen och två på eftermiddagen. Lärarna brukade avrunda sina klasser runt halvfyra, och då hade barnen rast fram till 16 när de kallades till ensemble, vilket innebar att alla elever på skolan samlades och lärarna tog upp olika forum. Då det var brist på lärare fick jag själv undervisa och mina ämnen blev engelska, matematik, geografi och samhällskunskap. Innan varje lektion gick jag tillsammans med respektive lärare igenom de övningar som skulle läras ut från läroboken vilket jag tycker fungerade alldeles utmärkt. När jag inte undervisade själv fick jag assistera de andra ordinarie lärarna och kunde då få uppgifter som att sjunga med barnen, berätta sagor, be dem att rabbla alfabetet eller att räkna upp till hundra. Andra uppgifter kunde vara att rätta prov och läxor, sitta vakt vid provskrivning, vässa pennor, förhöra barnen på diverse olika ämnen eller att sitta med som stödperson åt den som hade lite för mycket myror i brallan. Som volontär arbetade man fem timmar om dagen, från morgon och fram tills lunch och hade som valmöjlighet att också gå tillbaka till skolan igen efter lunch vilket jag gjorde varje dag. Hur kunde man hålla sig borta från de där godingarna! J

Det fanns många olika alternativ att göra på fritiden och några som varmt rekommenderades på volontärresors hemsida var bland annat att bestiga Kilimanjaro, åka till Zanzibar eller att åka på Safari. För mig blev det den sista. Jag valde att åka på ett fyra dagars safari med start från staden Arusha, där bilen först åkte till naturskyddsområdet Ngorogoro där vi stannade över en natt för att sedan spendera två nätter i Serengeti national park. Dessa naturscenerier och självklart djuren som skådades under dessa dagar var helt obeskrivliga att bevittna och kameran var framme i högsta hugg större delen av tiden.

Jag minns när dagen kom då det var dags att lämna Tanzania. Jag ville stannat längre om jag haft möjlighet men fick åka hem på grund av mitt arbete. Min sista dag på Valley View School blev den svåraste dagen under hela min resa. Klockan slog fyra och alla elever anslöt till ensemblen. Jag bad om att få säga några ord till eleverna och de blev alla knäpp tysta när jag ställde mig fram för dem. Solen sken över Valley View och alla blickar låg på mig, jag började med gråten i halsen att tacka för min tid på skolan och säga farväl till barnen. Genom tårarna kunde jag se att de var en hel del av barnen som grät med mig och vi kramades länge, länge innan jag lämnade skolgården. Jag lämnade den dagen barn som satt fotspår inom mig för resten av livet och det går inte en dag utan att jag tänker på dem.

Om jag ska se till de förväntningar jag hade på min volontärresa kontra de faktiska upplevelserna under resan så var de ganska mycket som jag tänkt mig om inte ännu bättre. Jag blev förälskad i miljön, människorna och vardagen därnere och när jag kom hem var det som om jag såg min vardag med nya ögon. Det är helt fantastiskt att kunna ge kärlek till någon men också att kunna få så mycket kärlek tillbaka. Jag var ju som sagt lite pirrig i och med att åka ensam till ett främmande land där jag inte heller kunde språket, men såhär på efterhand kunde jag inte önskat annat än att få uppleva denna resa själv, då det har stärkt mig som människa i att kunna klara mig själv både i lättare men också svårare situationer som man kanske i annat fall hade tytt sig till sitt sällskap man rest med eller varit tillsammans med där nere. Jag fick på detta sätt uppleva och skapa min egen uppfattning kring hur saker och ting fungerade och på så vis inte behöva påverkas av någon annans tolkning vilket för mig känns grymt viktigt såhär i efterhand. För mig hade denna resa införlivat ett visst lugn inom mig vilket känns helt fantastiskt i ett så stressigt samhälle som vi lever i här i Sverige.

 

Om inte för att hjälpa någon annan så tycker jag att alla borde åka på någon liknande resa själva då det är en erfarenhet för livet!

 

Valley View, Soweto, Moshi – Vi ses igen 2016!

– Maria Kjelin volontär i Moshi, Tanzania 2015

Besök oss i centrala Göteborg