Reseberättelse från Kenya

Kulturutbyte i masaibyn

10848010_10152548990224366_4932664876934812693_n

Från Ängelholm till Köpenhamn för att ta flyget till Schweiz och sedan övernatta på flygplatsen för att på morgonen därpå åka med flyget till Nairobi! Jag glömmer aldrig när planet skulle landa i Kenya, jag blev så exalterad och tårögd, detta skulle bli mitt livs resa!

På skumpiga och roliga vägar färdades jag och Krister från flygplatsen i Nairobi till byn Enkokidongoi i Kenya. Vi var de enda två volontärerna i byn. Mina två veckor i maasaibyn var magiska. Så mycket att se, så mycket att lära. Många nya intryck och äventyr!

En av mina första kvällar i volontärhuset satt jag och Krister och tog en bira i köket. Nattvakten kom då in och satte sig. Han kunde ingen swahili eller engelska, men vi kom iallafall fram till att han ville ha en öl. Vi satt och drack öl och lyssnade på musik. Den kvällen kunde inte bli bättre.

Maasaierna bjuder alltid på te med mjölk och mycket socker när de får besökare, drack säkert fem koppar första dagen. Jag lärde känna så mycket underbara människor och längtar nu tillbaka för att få lära mig mer av deras kultur. Där fanns ingen tid, ingen stress, inga måsten. Bara ett gäng glada och välkomnande människor! När man skulle somna på kvällarna sjöng alla naturens djur för en, lät som att de var precis utanför mitt fönster. Jag somnade som en stock.

En kväll åkte jag med en av invånarna till “stan” på en “picki-picki”(moped) för att se en fotbollsmatch. Vi satt nog 50 personer intryckta i ett litet rum där det längst fram stod en liten tjocktv. Bara det var en väldigt rolig upplevelse! Många Arsenal fans!

På min resa till Kenya fick jag uppleva och lära mig väldigt mycket under bara de två veckor som jag var där. Hur maasaierna tog hjälp av naturen och hur de byggde sina hem. Av en viss träsort kunde man bryta av en liten pinne och använda den som “tandborste”, tryckte man på trädet med den spetsiga pinnen kom en grön vätska ut som man kunde använda som “tandkräm”. Deras hem, manyattas var tillverkade av grenar och kobajs. I mitten av hyddan hade de plats för att starta en brasa som de använde för att tillaga te.

En maasai pratar språket maa, de yngre kan även swahili och engelska. De unga männen som var krigare fick inte gå i skolan pga deras långa röda flätade hår. Ville de gå i skolan var de tvugna att klippa sig och kunde då inte kalla sig krigare. En maasaikrigare jagar bl.a. bufflar med långa spjut eller med knivar vid närstrid för att försörja sina familjer. Såg endast några få krigare, de var väldigt vackra och stolta. En dag när jag åkte bak på flaket i en bil, såg jag två maasaikrigare som skjutsade varandra på en cykel. Aldrig sett något roligare!

Uppe i “The black mountain” som ligger precis intill byn, övernattade vi i en grotta. De manliga maasaierna som var med oss sjöng så otroligt vackert och lagade mat över öppen eld. Fladdermössen flög förbi i ögonvrån och vår “säng” bestod av en hög löv som vi la våra sovräckar på. Kunde inte bli bättre.

Jag fick vara med på två skolavslutningar. Helt otroligt, vilken tur man har! Kan verkligen inte släppa deras hårresande sång, barnen och ungdomarnas. Till skolavslutningen slaktades de en get som sedan tillagades till lunch. Vilket man också fick vara med och se. Glömmer aldig när jag klev in i klassrummet för första gången. Eleverna reste sig upp och började sjunga för mig, högt och tydligt. Jag blev väldigt rörd, så vackert.

När jag besökte några manyattas(hyddor) kom barnen fram till mig och böjde ner sina huvuden, då skulle jag som vuxen lägga min hand på deras hjässa för välsignelse. Några av barnen hade aldrig sett en vit människa, vissa var rädda, andra väldigt nyfikna.

Jag märkte att de lärde sig väldigt mycket om den kristendomen i skolan och att de var väldigt troende. Jag frågade en liten pojke på skolgården om han trodde på gud, han sa: -Ja, klart jag tror på gud! Då frågade jag: -Tror du på dig själv? Han svarade: -NEJ, jag tror på gud! Barnen i Enkokidongoi är så allmänbildade och smarta. Det verkar vara mycket lärande om att de äldre är de “viktiga” personerna och de smarta, vilket kan stämma. Barnen måste också lära sig att tro på sig själva, att de också är viktiga!

På min och Kristers sista kväll bestämde vi oss för att laga mat i volontärhuset åt alla i byn som ville komma. Tända ljus, maten färdig på spisen, allt var under kontroll. Nu väntade vi bara på gästerna, man kunde aldrig veta vilken exakt tid de skulle komma. När folket började strömma in gick jag och Krister in i köket för att röra i det sista i grytan… Köket var bokstavligt talat svart, av termiter. Det var bara att hämta lite mod och dyka in i köket för att göra färdigt maten. Det blev en hel del protein i middagen, gästerna brydde sig inte, de var supernöjda!

Folket i Enkokidongoi har inspirerat mig mycket och nu vill jag försöka hjälpa dem så gott jag kan hemifrån Sverige. Jag har startat en sida på facebook som heter Kenya´s pärlor, där jag säljer enkla armband. Alla pengar som tjänas in, kommer att gå till maasaibyn Enkokidongoi.

Tack för att jag fick dela med mig av min berättelse. Berättelsen om Kenyas pärlor(Kenya´s folk).

– Sara Persson, volontär i Kenya 2014