Reseberättelse från Namibia

Läs om Emmas tid i mångfaldiga Namibia

12193467_10207999645614034_5587246655654590041_n

Min resa till Namibia

Under sommaren 2015 bestämde jag och mina två vänner oss för att volontärarbeta.
Vi är alla biologistudenter och valde därför att åka till Afrika, vars fantastiska djurliv lockade.
Förberedelserna tog sin tid, vi bokade möten med vaccinationscentraler för att veta vilka vaccinationer vi behövde, använde packlistan vi fått av Volontärresor samt en från Apoteket för att veta vad som behövde införskaffas.
Med ett fullpackat bagage och ett glatt humör begav vi oss mot flygplatsen i Göteborg. Efter en lång resa på närmare 24 timmar nådde vi äntligen fram till vår slutdestination, Windhoek i Namibia.

På flygplatsen mötte personal från N/a’an ku se upp oss och några andra volontärer i en minibuss. Redan på resan mot reservatet öppnades våra ögon av förtjusning. Djurlivet visade sig snabbt, från bilen kunde vi se babianer, giraffer, antiloper, kudu och mycket mer.
När vi kom fram till reservatet möttes vi upp av personal som visade oss runt i reservatet samt visade oss till våra tält/rum. Vi fick ledigt resten av dagen, dels för att lära känna området och dels för att lära känna varandra. Följande dag fick vi en introduktion om hur saker och ting fungerade. Djur som skulle undvikas kom också på tal, exempelvis hur man ser vilken skorpion som är giftig och bör undvikas ser ut. Därefter introducerades vi till respektive grupper. Under min vistelse fanns det 6-7 grupper med minst 5 personer i varje grupp. Varje grupp var ansvarig för två aktiviteter om dagen, i ett roterande schema.
Aktiviteterna var alltifrån att hjälpa barnen på skolan med läxor, mysa med reservatets alla djur till att städa i inhägnaderna.
Min personliga favoritaktivitet var att rida ut och göra en så kallad “Game-Count”. Det görs för att kontrollera de frigående populationerna i omgivningen, om de ökar eller minskar i antal m.m.
Utöver de obligatoriska aktiviteterna finns det även sådana man kan anmäla sig frivilligt till.
Bland dem fanns “Watch tower duty” som går ut på att man under en natt sitter i ett vakttorn och iakttar händelserna runt om. Det finns även “Baboon sleepover”, vilket innebär att man tar hand om en av de unga aporna under en natt. Man matar dem och sover med dem.
N/a’an ku se är en organisation som i största möjliga mån tar hand om djur som farit illa. De hämtar även upp stora kattdjur om bönder känner sig hotade av dem (det betyder ofta att de skjuts om inget görs), för att sedan släppa ut dem i en bättre miljö. De som fångats in får ett speciellt halsband, som gör att forskarna kan spåra dem och observera deras rörelsemönster.

Efter ungefär en vecka på reservatet bestämde jag mig för att resa till Neuras, ett centra mer inriktat på forskning. (Neuras är även en vingård, dit många privatpersoner åker)
Resan till Neuras tog ungefär 4 timmar med bil så vi var framme lagom till middagen. Därefter fick vi en introduktion om hur veckan skulle se ut. De förklarade även vilka djur man troligtvis skulle komma att se och hur man kände igen dem. På kvällen åkte vi iväg för att se solnedgången från ett berg – otroligt vackert!
Under veckan som sedan följde fick vi hajka mycket i svåra terränger, lära oss att spåra (framförallt leoparder och hyenor), göra Game-Counts i bil, studera innehållet i kamerafällor, lära oss att använda GPS-punkter m.m.
Vi fick en dag som var helt fri från arbete då vi åkte för att bestiga sanddynorna i Sossussvlei – något av det absolut häftigaste jag gjort! Därefter tog vi ett svalkande dopp i en lugn flod, med en hel familj med babianer iakttog oss från ett säkert avstånd.
Neuras var otroligt vackert, och väldigt lärorikt. Det fanns inte många djur men det kompenserades genom att man ständigt fick spåra vida djur och lära sig metoderna för det.

Min tredje och sista vecka spenderades på reservatet. Det är verkligen helt otroligt hur veckorna springer iväg. I största möjliga mån försökte man spendera tid med djuren. Jag blev extra förtjust i surikaterna, den bandade mungon och lammen, vilket gjorde att mycket av min tid spenderades där.
Under den sista arbetsdagen har man en så kallad ”Wish-day”, vilket innebär att man i mån av plats får bestämma vad man vill göra under dagen. ”Game-Count” blev full snabbt så jag valde “Cheetah-Run” istället, vilket innebär att man stimulerar gepardernas jaktinstinkter. Detta görs genom ett batteridrivet band som är fäst i en fyrkantig yta på marken. Vid start börjar en röd strumpa färdas runt i fyrkanten vilket får till följd att geparderna jaga den. Precis som katterna i Sverige.

Resan till Namibia kan jag rekommendera för alla, det var en otrolig upplevelse och jag lärde mig så mycket. Man får upp ögonen för hur viktigt det är med bevarandebiologi, och att få jobba så nära djuren var verkligen ett privilegium.  Jag är oerhört tacksam över de underbara människorna jag träffade och de fina minnena jag fått.
Resan öppnade både ögon och hjärtat. Det finns otroligt många djur som är i behov av hjälp av olika anledningar, men det finns också så många fina människor som är villiga att göra sitt yttersta för att hjälpa djuren som farit illa. Utan att tveka kan jag säga att resan dit är något av det häftigaste jag varit med om och något jag gärna gör om.
Hoppas fler tar chansen och upptäcker allt som N/a’an ku se har att erbjuda! :)

Besök oss i centrala Göteborg