Reseberättelse från Zimbabwe

Lisa upptäcker Zimbabwe

dsc_0285_1

Att försöka sammanfatta den här resan känns nästan som en omöjlighet. Efter alla nya upplevelser, erfarenheter, lärdomar och möten med människor jag aldrig skulle ha träffat annars känns det nästan inte ens rättvist att försöka ge en sammanfattad version. Men samtidigt, hur skulle jag kunna beskriva allting på ett rättvist sätt även om jag hade obegränsat med ord? Den här fantastiska resan till Zimbabwe har berört mig på fler än bara ett sätt och jag har aldrig upplevt att det har känts så konstigt och overkligt att komma hem till Sverige igen efter det. För trots allt lämnade jag ett hem när min volontärperiod var slut.

Det var ganska snabba beslut för mig när jag i mitten av sommaren bokade min resa till Zimbabwe som skulle ske i börjar av september. Jag älskar att resa, uppleva nya kulturer och ställen samt träffa nya människor. Jag hade därför inga större problem att åka helt själv och är glad att jag gjorde det. På det sättet lärde jag mig mycket om mig själv och blev säkrare i mig själv. Det kändes hela tiden som om det var en evighet kvar tills jag skulle åka, men helt plötsligt kom den dagen då jag sade hejdå till alla och steg på det första planet på Arlanda. Efter en lång resa med diverse olika mellanlandningar och flygplan så blev jag upphämtad på den lilla flygplatsen i Bulawayo. Jag hade inte så många förväntningar på vad jag kunde vänta mig, men hela resan var så oerhört mycket bättre än vad jag hade kunnat tro att det skulle bli!

Jag bodde och jobbade på Chipangali Animal Rescue dit vilda djur kom av olika anledningar. De kan ha blivit skadade, övergivna, föräldralösa eller blivit hotade av att skjutas av en bonde som inte ville ha dem i närheten. Vi fick veta att det fanns en väldigt stor okunskap bland bönderna som bodde där och att en del av arbetet för personalen på Chipangali var att sprida kunskap kring djuren och deras betydelse. De försökte i största möjliga mån släppa ut djuren i det vilda igen, men vissa gånger gick det tyvärr inte. Då fick de stanna kvar och fick den bästa skötseln man kunde tänka sig. Dessutom var centret öppet, för en liten inträdessumma, för skolor som kunde komma dit och lära sig om djuren. De försökte främst sprida kunskaperna till barnen som senare skulle ta över deras föräldrars jobb på gårdarna.

Bara själva jobbet där var underbart. Både familjen som äger stället och personalen var underbara, jag och de andra volontärerna blev verkligen en del av familjen när vi var där. De hade så stora hjärtan och hade en så stor passion för djuren. De gjorde verkligen sitt absolut bästa för djuren och försökte samtidigt göra det bättre för många andra människor. Det är helt enkelt fantastiskt att få träffa dessa eldsjälar! Det var även helt otroligt att få jobba med dessa djur. Vi fick ta hand om de mindre och inte lika farliga djuren. Exempelvis fick jag en ny bästa vän i antilopen Valentine som hade en mankhöjd som nådde upp till mina knän.

Vi fick även chansen att åka på lite olika utflykter. En gång åkte vi till en lokal skola som Chipangali försökte hjälpa så mycket de kunde, även om de inte kunde bidra med pengar. Därför åkte vi dit med ett stort lass med tomma kartonger, som de skulle kunna använda för att leka med och göra saker av för utbildningssyften. Att se glädjen hos barnen för enbart tomma kartonger var så överväldigande. Här slänger vi kartonger utan ens en tanke, medan de kan göra så mycket utav dem och dessutom ha så stor glädje av dem. En utav de starkare utflykterna.

Vi fick även åka två heldagar till Victoria Fallen och det var fantastiskt. Bara själva fallen var sagolika, men sedan fick vi även chansen att göra olika aktiviteter. Såg flera olika djur på safari, åkte båt i Zambezi-floden och såg flodhästar. En annan dag var vi ute på safari en hel dag och fick bland annat stå 10-20 meter från noshörningar – helt ute i det vilda!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna överväldigande resa, men jag ska inte göra det nu. Hela den här resan var en riktig ögon-öppnare. Jag är verkligen så tacksam över alla människor jag fick träffa. De nya vännerna jag fick och de som har gett mig ett nytt perspektiv på livet. Vi fick träffa som många människor som inte hade särskilt mycket, men som var så glada, varma, omtänksamma och hjälpsamma. Det får mig att undra hur vi som har så mycket ständigt stänger våra dörrar när de som har så lite alltid öppnar armarna. Hur kan vi klaga på så mycket när vi har så mycket mer än vi behöver för att leva ett riktigt bra liv när de som knappt har ett drägligt liv verkligen uppskattar de små sakerna i livet? Vi har mycket att lära, eller kanske lära om.

Lisa Brännström (volontär 7 september – 21 september 2015)

Besök oss i centrala Göteborg