Reseberättelse från Costa Rica

Engla skyddar havssköldpadddor i Costa Rica

Buena-Vista-27

Hej!

Jag har rest till Costa Rica i somras för att volontärjobba med havssköldpaddor. Det var första

gången jag reste själv och det var faktiskt lite läskigt och pirrigt. Själva flygresan gick bra

trots många restimmar och flera byten. Det har varit väldigt lärorik, kul och framförallt

spännande. Jag har, förutom att hjälpa sköldpaddor, träffat en massa nya, härliga människor

och fått vänner för livet över hela världen. Jag har också hittat ett nytt intresse nämligen

surfning som jag testade på för första gången där. Det var ganska svårt men jag tycker att jag

fick till det rätt snabbt ändå, till och med så att vår ledare Roy lät mig surfa på hans egna

finaste bräda!

Jag blev tyvärr av med min kamera på bussen på väg till projektet redan första dagen i Costa

Rica för jag råkade somna på den 5 timmars långa bussresan (inte så konstigt kanske med

tanke på att bussen gick halvfem på morgonen). Det kändes väldigt jobbigt och tråkigt att bli

av med den, speciellt eftersom många tyckte jag varit dum och fick skylla mig själv som sovit

på bussen och inte vaktat mina saker. Självklart löste det sig ändå, men jag ville bara

informera om att man faktiskt i vissa länder måste vara extra försiktig med sina värdesaker för

att undvika att just något liknande händer. Som tur var hade jag ju en mobil med ok kamera,

så jag fick ändå en del foton som minne. Tips: reseförsäkringen genom Volontärresor var

jättebra, jag fick pengar till en ny kamera.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle berätta för er hur allting var i Costa Rica på mest

intressanta sätt, men jag tänkte att det kanske skulle vara kul att få veta hur en vanlig

arbetsdag kunde se ut?

Arbetsdagen: Jag vaknar huttrande och kollar på klockan på mobilen och ser att den bara är

04:48. Det innebär att det är lite mindre än en timme tills jag ska upp igen och jobba. Jag

hoppar ner från sängen för att sätta på mig lite varmare kläder och somnar sedan snabbt om.

Nästa gång jag vaknar är när Daniel skriker “Buenos días” och att det är dags att jobba. Jag

sätter på mig mina arbetskläder och går hungrig ner till köket och tar mig ett glas vatten,

sedan tar jag ett till och ett till. Jag dricker tills jag inte kan pressa i mig mer för jag vet att de

kommande två timmarna kommer bli jobbiga, svettiga och uttorkande. Jag får en machete, en

slags lång kniv, av Maria och vi går till vår gång som vi skapat från huset till floden.

Minuterna går sakta, sakta, jag svettas mängder fast det är så tidigt på morgonen och om

floden inte hade varit så vidrigt brun hade jag kunnat dricka upp hela. Trots att jag är varm,

törstig, hungrig och trött jobbar jag på så gott jag kan. Tyvärr finns det folk som inte håller

samma tempo som mig, utan står i skuggan och pratar medan vi andra jobbar järnet. Det gör

mig lite frustrerad.

Efter ca två timmar kliar hela min kropp från svett och sand som sprätt upp när vi ryckt upp

plantor och huggit sönder rötter. Lättnaden som uppstår när Maria och Daniel säger att vi är

klara med gången för idag är obeskrivlig. Alla skyndar sig tillbaka till campen och springer åt

alla olika håll, vissa skyndar sig för att vara först för att skölja av sig all sand, vissa skyndar

för att bli först i kön till att få fylla på vattenflaskan och vissa sätter sig bara och pustar ut.

Strax efter att alla sköljt av sig och druckit vatten är frukosten färdig. Alla tallrikar står

utanför köket och luktar fanatiskt, jag tar första bästa tallrik och sätter mig vid bordet. På

tallriken ligger en hög ris och en hög bönor och den här morgonen lyxade kocken till det med

ett stekt ägg också. Efter bara några minuter är min mat slut på tallriken och ligger nu i min

mage, jag förstår inte hur fort mat kan försvinna. När jag ätit upp kollar jag på tavlan och ser

till min lycka att jag inte har någon städsyssla idag. Varken diska efter frukost, lunch eller

middag och städa toaletterna har Grace och Emma fått! Snabbt försvinner min lycka när jag

ser att jag har nattskiftet från 01.00-02.30, det måste nog vara värsta tiden. När man blir väckt

kvart i ett för att hinna ner till sitt skift känns det som att kroppen tillhör någon annan och

vägrar att lyda mig.

Jag diskar min tallrik och mitt glas och går sedan upp på övervåningen för att hämta min bok

och mina hörlurar och drar med mig några vänner ner till stranden. Vi passar på att bada

eftersom det är lågvatten, där ligger vi i minst en timme och svalkar av oss! Klockan 10 hör

jag någon ropa på mig och just när jag ska gå upp till huset märker jag att jag glömt mina

flipflops… Nu fanns det två alternativ; springa det fortaste jag kan mellan skuggorna på

marken eller bränna fötterna av mig. Jag väljer självklart att springa. När jag kommer upp till

huset ser jag att det är jag och Sarah som har ansvaret för hatchery idag. Precis när jag tänker

följa med Sarah ut till boen tänker jag efter en extra stund och skyndar att sätta på mig mina

flipflops. Sarah och jag går runt och checkar alla bon en gång i kvarten i 2 timmar.

Precis när vi avslutat vårt pass är det dags för lunch. Alla kommer springande upp till huset

och tar en tallrik på samma ställe som vi tog frukosten. Lunchen var väldigt lik frukosten

bortsett från att ägget nu är utbytt till blomkål istället.

Efter lunchen går vi ner till stranden för att sola

och när vi kommer ner inser jag låtit mina saker ligga kvar på stranden tidigare och de håller

precis på att spolas bort av tidvattnet. Snabbt springer jag ner och rycker åt mig allting. Vi

hinner inte vara vid stranden längre än 10 min innan det börjar spöregna och blixtra (mitt på

dagen?!). Vi skyndar oss upp till huset som har tak. Innan vi sätter oss ner för att i flera

timmar spela olika kortspel och andra roliga spel som folk har tagit med sig från hela världen

går jag upp och sätter på mig mer täckande kläder då det var en regel att man inte fick sitta i

bikini på nedervåningen. Vid halvfemtiden börjar vi känna doften av mat och när alla inser att

det snart är dags för mat städar vi snabbt undan på bordet. När klockan slår fem ställer Daniel

ut middagen på bordet.

Redan nu börjar det skymningen komma fram och de eländiga små knotten likaså. Innan jag springer

upp för att sätta på mig heltäckande kläder räknar jag mina bett på benen och kommer upp till

200 stycken. När alla bytt om sitter vi en stund och spelar kort, men det varar inte länge för vi

blir trötta fort och jag ska upp igen klockan 01.00. Jag går bort till handfatet och sätter upp

mitt hår för att sedan tvätta ansiktet och borsta tänderna. När jag är klar har det börjat

spöregna igen och jag är jättetrött så jag går upp till min säng på övervåningen. När jag

kommer upp ser jag att det är flera andra som redan lagt sig och jag får då bara använda min

röda lampa här uppe. Jag klättrar det försiktigaste jag kan upp i min säng för att inte störa de

andra, men det hjälper inte för de här sängarna är inte byggda av ett proffs precis så alla tror

det är en jordbävning under den lilla stunden då jag försöker kravla mig upp i sängen. Jag

sätter i ett par hörlurar i öronen och tar fram min bok, men det blir inte långvarigt för alla

knotten lyckas ta sig igenom mitt myggnät och dras självklart till det enda ljuset i rummet;

mitt. Jag försöker tappert i några minuter men klarar inte av betten i pannan som bara blir fler

och fler för varje sekund så jag släcker lampan. Klockan är 18.15.

Nästa gång jag vaknar känner jag mig lika stadig som våra sängar. Jag tar upp mobilen och

ser att klockan började närma sig tio i ett och jag smyger försiktigt ner och försöker sätta på

mig mina fuktiga kläder. Den här nattens början går väldigt långsamt och jag är till och med

tvungen att sätta på alarm var 15 min för att jag alltid lyckas somna mellan checkningarna.

Efter en timme märker jag att ett bo ser väldigt annorlunda ut. Jag ser inga sköldpaddor men

jag ser att det är något speciellt med det här boet så jag tar bort nätet som sitter över och

känner lite lätt på sanden. Då ser jag ett pyttelitet huvud sticka upp ur sanden, men något är

fel, huvudet rör sig inte och ingen liten sköldpadda kryper fram. Jag gräver försiktigt bort lite

sand och blir mött av flera små sköldpaddor som ligger där helt stilla. Jag har inte blivit

informerad om hur jag ska göra när något sådant här händer men jag bestämmer mig för att

gräva upp dem själv. Jag ser till att vara jätteförsiktig och när jag fått upp alla så rör de sig

fortfarande inte i hinken. Nu känner jag mig tvungen att gå till Maria och Daniel och fråga

vad jag skulle göra. De sa att jag skulle vänta i en halvtimme tills de fått lite syre i sig och

piggnat till. Så jag fortsätter med mitt skift som vanligt, inte lika trött nu såklart. Efter en

halvtimme har de börjat piggnat till, men jag undrar fortfarande hur de ska lyckas orka ta sig

ner till vattnet när de är i så dåligt skick. Jag kollar på bandet som sitter på nätet där det står

var jag ska lämna dem eftersom det är väldigt viktigt att lämna dem på samma ställe som

mamman grävt deras ursprungliga bo. Det var tyvärr inte särskkilt nära campen utan ca en

kilometer härifrån…

Jag tar hinken och börjar gå dit, ju längre bort jag går desto läskigare och varmare blir det.

Eftersom man inte får ha lampan tänd på stranden särskilt mycket så var jag tvungen att gå i

mörker men till slut är jag framme och kan tända min pannlampa en liten stund. Jag lägger ner

hinken med alla 33 små sköldpaddor och sitter en ganska lång stund och väntar på att de ska

börja kräla sig ut ur hinken, men det gör de inte. Jag häller försiktigt ut dem på stranden i

hopp om att de ska piggna till då och de gör de faktiskt! Ingen har sagt att det skulle gå fort

för dem att ta sig ner till vattnet men det här går riktigt oändligt långsamt. Jag sitter på en

stubbe och väntar och ärligt talat tar det dem ca 15 min att ta sig en decimeter fram. Jag väntar

och väntar och pendlar mellan att sätta på ljuset på pannlampan och släcka den, dels både för

att spara batteri och för att jag blivit tillsagd att inte ha lampan tänd för mycket. När jag tänder

lampan igen ser jag något mycket större än en sköldpadda hos dem, jag går fram och ser att

det är en bamsekrabba som håller i en liten sköldpadda. Jag blir fullständigt rosenrasande och

ställer mig precis bredvid den och stampar det hårdaste jag kan i marken så att krabban blir

rädd, släpper sköldpaddan och springer iväg. Jag trodde jag hade skrämt krabban tillräckligt

för att bli av med den men icke då, efter några minuter kommer samma krabba tillbaka och

försöker rycka åt sig en ny sköldpadda. Jag springer fram till den igen och stampar till,

självklart måste jag vara försiktig så att jag inte råkar trampa eller stampa på någon liten

sköldpadda. Snart har det gått en timme och jag är tokvarm då jag hela tiden fått leka kull

med den eländiga krabban. Jag kollar ut mot vattnet och ser att första sköldpaddan har börjat

nudda havet, det sätter fart på de andra också. Snart är alla nere i vattnet och jag började pusta

ut lite. Krabban har insett slaget förlorat och gett sig av den också. När alla sköljts ner av

havet tar jag hinken och börjar på strålande humör knalla hem. Hela den här processen tog

mig ca 3 timmar, då räknat från att jag vaknat till att jag fick gå och lägga mig igen och det

här var den första kullen jag hjälpt ner till havet helt själv. Det tog mig inte många sekunder

innan jag somnade med ett leende på läpparna.

Förutom allt jag fick uppleva under arbetet på projektet och så fick jag också möjlighet att

upptäcka lite av närområdet när vi hade lediga halvdagar. Jag har paddlat kanot i djungeln och

sett fantastiska växter och djur. Jag har seglat, snorklat och sett delfiner. Jag har övat min

spanska på lokalbefolkningen, handlat exotiska frukter på lokala marknaden och så har jag

förstås fått massor med strandliv med sol, bad, snäckor, vågor och surfing. Jag har upplevt en

strapatsrik hemresa som innehöll både attackerande krokodiler i floden, poliseskort och en

födelsedag på egen hand utanför San José, huvudstaden. Det har varit roligt, lärorikt, jobbigt,

spännande och har gjort mig mer självständig och självsäker.

Jag kan stolt säga till alla att det här är en utav de bästa resorna i hela mitt liv. Jag är otroligt

glad och tacksam över att få tillfälle att hjälpa flera hundra små bebissköldpaddor och träffa

så många nya härliga människor. En volontärresa är inte bara en dans på rosor som man gärna

kan tro när man tex kollar på min instagram. Bara nästan. Jag tycker verkligen att alla borde

ha åkt på antingen en sådan här volontärresa eller något liknande för både du som person

växer och du gör något fantastiskt.

Pura vida!