Reseberättelse från Uganda

Ett äventyr till Uganda

Navneet Singh + Isabelle Brunner -Uganda (2)

Egentligen är det inte så mycket vi faktiskt vet.
Vår resa började med flyg till Kigali och Rwanda, the land of the thousand hills . Det var en del av världen för oss som vi egentligen inte visste någonting om, eller jo, det värsta kanske. De som har sett filmen ”Hotell Rwanda” eller liknande kanske förstår, men vissa delar av världen har man bara undvikit att ställa frågor kring.
Att kliva ut från flygplatsen var häftigt, luften var annorlunda och lukterna likaså. Det var vår första gång i Afrika, vilket i förövrigt är en grej! Bilresan från Kigali till byn Mgahinga i Uganda var egentligen bara kul. Visst det är några timmar i en bil, men wow. Rwanda ljuger inte, vi har aldrig sett så många ståtliga berg på ett och samma ställe. Det som överraskade oss ännu mer var nog att bilvägarna hela vägen upp till Uganda var asfalterade och i ett gott skick.
Att passera gränsen till Uganda var också en sak som vi senare upptäckte att vi själva förstorat. Visst att det står soldater med kalashnikovs ovanligt nära, är ovanligt fler och stirrar kanske något ovanligt mycket, men det är ingen fara. Det var här vi först lade märke till att dessa delar av världen är annorlunda. Denna världen representerar ens egen spegelbild och kan jämföras med att kliva in i en spegelsal på ett tivoli. Vi provade att le och vips hade vi passerat en gräns, fixat med telefonabonnemang och tagit oss upp i bergen.
De sista kilometrarna bilväg var dock en guppigare upplevelse. Å eftersom många människor fortfarande är mycket religiösa. Så var den bilvägen definitivt något som gud glömt, men Festo(projektansvarig) och chauffören verkade inte ha något emot det så även vi spelade med. Visade sig dock senare att alla avskydde den vägen och att politikerna hade lovat byborna en ny som skulle stå klar 2015, men ”african time”.

Navneet Singh + Isabelle Brunner -Uganda (3)
Saker och ting var bättre arrangerade uppe i byn än vad vi först trodde. Vi fick en egen liten hydda på c:a 10kvm att bo i. Grunden var byggd i betong vilket gjorde att golvet alltid var lite kallt, värt att tänka på kanske när man ska bo uppe i bergen. Det blir lite kallt
när solen inte skiner. Det fanns en samlingsplats där vi varje kväll tände en eld och åt alla våra tre måltider. Det fanns också ett okej fungerande kök för den som vill ha ett extra mellanmål och en liten meny på det som kunde beställas. Alla var tillmötesgående från start, vi visste att vi skulle komma dessa människor mycket nära.
Charmen med volontärarbete är att man bara ger det man kan och vill. Det låter kanske tragiskt, men vissa behöver verkligen all hjälp de kan få. Pengar är just i detta fall sekundärt då människorna i byarna ändå inte riktigt förstår vad professionell korruption innebär. De behöver utbildning och perspektiv så de förstår vad som faktiskt kan ifrågasättas. Vårt första riktiga test var en lektion vi planerade in som lärare. Vi skulle lära ut datorkunskap. Då vi med hjälp av Festo fått tag i två bärbara datorer från Kisoro(närmaste staden). Dit man kunde åka om man ville ha elektricitet och rinnande vatten. Därav också varför Festo hade hyrt in byn i ett litet rum på ett gästhus och skapat ett kontor där de ”högt uppsatta” kunde kommunicera med omvärlden.
Att kommunicera med barn är egentligen mycket enklare än vad man tror. De var så ivriga, glada och entusiastiska över att få lära sig så att all den onödiga och jobbiga energin inte ens tilläts existera. Barnen förstod på något sätt att vi inte var deras lärare, utan vänner som bara ville visa en annan och kanske mer utvecklad bild av världen, men värt att tillägga, allting är relativt.
Det var precis som för barnen även första lektionen för oss. Vi drogs in i det fort och det började med att vi endast hade sex elever som vågade ta sig in till klassrummet då de var lite blyga för främmande. Datorkunskap var egentligen inte ett skolämne som existerade, utan mer något vi själva hittade på eftersom vi visste att vi var vassare där. Vi hade aldrig utmanat de i matematik, de räknar utan miniräknare, de är egentligen smartare än oss tänkte vi. Så datorkursen var med andra ord frivillig för barnen. Vi lärde eleverna lite enklare grunder i Microsoft-office och skickade iväg dessa på lunch några timmar senare. Och det var här it got real.
När vi kom tillbaka efter lunch var alla våra sex elever borta. Inte för att det inte kom tillbaka utan för att det hade tagit med sig femton stycken elever till. Ryktet hade spridit sig i den lilla byn Mgahinga, det gick att lära sig ”computer”. Det handlade inte längre bara om de yngsta generationerna utan män och kvinnor i alla åldrar anslöt. Alla började fråga efter den där ”computer class” som två muzungos(vita människor) hade hand om. Det var coolt.
Vi kom människor mycket nära och för någon som inte förstår är det omöjligt att förklara, men människor är varken mer eller mindre än människor. Våra perspektiv och våra prioriteringar är bara så obehagligt olika ibland. Byborna tog med oss upp i bergen på hike äventyr, ett möte med borgmästaren om hur man skulle kunna förbättra landets avfallshantering, vi fick träffa det bortglömda folket ”batwas” vars land hade tagits ifrån dem då en national park för gorillor ger mer intäkter. Det var blandade känslor, vissa delar av världen faller isär, men ingenting är väl egentligen nytt under solen. Vi kan inte säga att vi inte visste, men numera kan vi säga att vi faktiskt var där och såg en liten del utav det.

Navneet Singh + Isabelle Brunner -Uganda (11)
Vi valde att volontär arbeta i förhoppningen om att få ta del av nya erfarenheter och äventyr. Vi blev inte missnöjda. Vi åkte ner till de östra delarna av Afrika för att lära en massa människor om hur man faktiskt kan ha det, hur världen kan se ut. Vi åkte dit med kunskapen om att vår värld är den bättre, att vi är lyckligare och att vi skulle få människorna att le med hjälp av massvis av gåvor som vi samlat ihop från fina vänner och godhjärtade företag hemifrån. Vi lyckades nog där med, men vad vi aldrig riktigt förstod förens vi kom hem var att det var människorna där, i den lilla byn Mgahinga som lärde oss skillnaden. Vi är kanske lyckligt omedvetna ibland, men inte de. De är lyckligt medvetna, livet är väl en resa och Afrika är mer äkta på det sättet,

// Isabelle Brunner & Navneet Singh

Besök oss i centrala Göteborg