Under flera år har jag varit sugen på att åka som volontär till Afrika. Till en början var det barnhemsarbete som lockade. Men tiden har bara sprungit iväg ibland och det blev tyvärr aldrig av. När jag började plugga till läkare för två år sedan kom mina volontärdrömmar så småningom upp igen, och sommaren 2016 blev de äntligen till verklighet. Jag spenderade tre veckor på ett sjukhus i Moshi i Tanzania.
Hela våren så fanns nog egentligen tanken på att åka som vårdvolontär. Men det var fullt upp med plugg, tentor som skulle klaras och allt annat kul som hör studentlivet till. Helt plötsligt så var sommaren här. Efter en lyckad tenta och några veckors vila bokade jag till slut min resa till Tanzania. Två veckor senare satt jag på planet till Kilimanjaro Airport.
Jag har nog aldrig tidigare varit så spontan när det gäller en resa. Jag älskar struktur och planering och nu fanns det knappt tid att hinna vaccinera sig. Tidigare har jag varit både utbytesstudent och au pair, och det var nog mycket därför som jag trots allt var så lugn. Men visst hade jag en och annan fjäril i magen när jag klev på flyget i början av juli. Jag var spänd och förväntansfull och hade höga förväntningar på att få ut så mycket som möjligt av mina tre veckor som vårdvolontär. Efter en lång resa var jag äntligen på plats i Moshi och äventyret kunde börja. Jag bodde hos den lokala partnern tillsammans med flera andra volontärer. Vi blev snabbt bra kompisar och hade väldigt roligt tillsammans.
Första dagarna på sjukhuset var på många sätt fantastiska men också utmanande. Otroligt mycket nya intryck och det var lite av ett heltidsjobb i sig att anpassa sig till sjukvårdssystemet i Tanzania. Jag jobbade på förlossningen och fick vara med och assistera vid förlossningar, observera vid kejsarsnitt och hjälpa till med omvårdnadsarbete på avdelningen för mammorna och deras nyfödda.
Det var inte alltid som mammorna som skulle föda blev så bra behandlade. Det hände att de blev hånskrattade åt och till och med slagna när de inte gjorde som sköterskorna ville. Det kändes då betydelsefullt för mig att finnas där för dem. Jag upplevde att jag gjorde ett värdefullt jobb när jag höll dem i handen under krystandet, masserade deras rygg när de hade värkar, och peppade dem att de skulle klara av förlossningen. Det var särskilt en av mammorna som anförtrodde sig till mig. Hon skulle föda sitt första barn, hade fruktansvärda smärtor och blev på flera sätt dåligt behandlad av sköterskorna. Hon tog min hand och sa ”Hanna, I’m scared”. Jag berättade för henne att allt skulle ordna sig och att jag skulle finnas där för henne hela tiden. Några minuter senare födde hon en helt fantastisk liten flicka. Ett av mina starkaste minnen från hela resan är när jag fick lämna över hennes nyfödda dotter till henne. Vi kramade om varandra och hon bad mig titta till henne senare under dagen.
Förutom förlossningen så spenderade jag några dagar på barnavdelningen och akuten/vårdcentralen på sjukhuset. Att arbeta på barnavdelningen var också helt fantastiskt. Det behövdes inte mycket för att få barnen att skratta och ha roligt. Barnläkarna var väldigt trevliga och de tyckte det var roligt att undervisa, och lät mig ta både anamnes och status på patienterna.
Hygienrutinerna i sjukvården var för mig det som var absolut svårast att anpassa sig till och att acceptera. Flera av patienterna var HIV-positiva men rutinerna för att hantera smittor var väldigt olik svensk standard. Låt nu inte detta skrämma dig från att åka iväg. Jag lärde mig extremt mycket på att arbeta så nära detta och det är något jag kommer ha med mig karriären och livet ut.
Det var också oerhört lärorikt att uppleva hur sjukvårdssystemet funkar i ett utvecklingsland som Tanzania. Alltifrån hur man tvingas arbeta med väldigt begränsade resurser och dålig möjlighet till provtagning, till hur själva organisationen var uppbyggd. Till exempel så fick patienterna själva bekosta katetrar, sterila handskar och navelsträngsklämmor. Var det en akut förlossning på gång så var det bara för sköterskan att be patienten om pengar och gå iväg och köpa en kateter innan patienten togs vidare till operationssalen. Stress existerar inte i kulturen och akuta medicinska händelser hanterades sällan så akut som de egentligen borde.
Jag är så himla glad att jag åkte iväg som volontär till Tanzania. Det var en helt fantastiskt upplevelse på så många plan. Jag har lärt mig massor om sjukvården i landet, om hur jag vill vara som läkare och hur jag vill behandla mina framtida patienter, samtidigt som jag upplevt en ny kultur och lärt mig lite swahili på köpet.
Våga ta steget!
Hanna Widstrand
